Kväll

Idag har jag tänt missionsljuset...någon fler som beställt det?
Egentligen är det på söndagar klockan 19.00 man brukar tända det men eftersom att helgen inte blev som jag hade tänkt mig glömde vi bort det.
Beställ här --->  Ljus

Idag har sjuåringen visat att hon saknar sin pappa, hon är den som verkar ha klarat av det "bäst" men ikväll kom hon till mig och frågade...  -Kommer pappa hem på lördag. Nej svarade jag, det är länge kvar. -Fan, svarar hon och hon svär aldrig! Va sa jag?! -Fan säger hon igen. Sedan så säger hon, -Jag saknar pappa jag vill att han ska vara här nu!! Sedan gråter hon en skvätt. och sen så är det precis som vanligt igen. Ja, det går upp och ner och en stund innan hade jag gråtit en stund. Musik kan få mig att gråta och skratta och känner jag mig nedstämd så drar jag på mig hörlurarna och spelar min "Cry baby" låtlista på Spotify sedan kan jag gråta hysteriskt eller bara snyfta en kortis för att sedan "må bra" igen.

Den här veckan har känts oerhört lång och saknaden är enorm. Både för stora och små. Tioåringen har gråtit flera kvällar i rad när hon ska lägga sig. Jag tror att det kommer att lugna sig ju närmre jul vi kommer, nu har vi klarat den första veckan och det gjorde vi med bravur. Speciellt tioåringen som tog hand om hus, hem och hundar i helgen då jag plötsligt däckade. Det vill vi inte vara med om igen men jag säger bara wow! Vilken otroligt duktig tjej jag har som gjorde allt för att hemmet skulle rulla på som vanligt. Hon fixade mat till sig och syrran, rastade hundarna, medicinerade katten och ja allt det där som jag gör i vanliga fall.

För alla er som saknar er älskade,

Till S  

Du är den vackraste jag mött,

inte tuff och kall och hård som andra,
du har väckt upp det jag trott var dött,
och när jag har dig när du tar mej,
min hungrande kropp får frid bortom all rum och tid.
Då är du den finaste jag mött.

Rapport från Apan

Jaha, nu har det gått nästan en vecka här nere och allt börjar falla på plats. Vi bor bra och äter för bra. 2 träningspass / dag är nog ett minimum för att detta ska hålla i längden. En jobbig sak är tidsskilnaden, jag ringer hem och pratar med barnen innan jag går och lägger mig och då sitter dom och äter middag. Jag vill kunna ringa och prata med dem när de ska lägga sig, och även med min fru senare på den svenska kvällen men då är det ju sen natt här. Nu ser jag fram emot den 1:a December då jag får börja öppna mina "adventskalenderpaket" som jag fick medskickad i packningen. Spännande och se vad alla dagars paket innehåller.

Nu är klockan snart 19 hemma men här är det godnattdags så, God Natt!

// Pappan & Apan

Flera kompisar

Apan hittade flera kompisar innan resan ner till Affeland är det någon av er läsare som känner igen sin vän?! :-)

Underbart

Har äntligen fått prata med S som lät trött och kanske lite ledsen..
Han hade sovit en timme på drygt ett dygn, så det var kanske inte så konstigt.
Skönt att få höra hans röst och höra att han var på plats.

Ensam

Nu har planet lyft... 

Vi lämnade S på stationen i morse strax efter sju. Det var jobbigt, massor av folk som strömmade förbi oss och det enda jag ville var att stå och kramas. Andas in varandra, få den sista pussen och bara hålla om den jag älskar allra mest.  Det var verkligen jobbigt...vi har varit ifrån varandra så många gånger förut men aldrig någonsin under dessa premisser. Inte kunna ringa, inte kunna skicka ett meddelande och få svar på en minut, inte kunna dela tankar och vardagshändelser när jag vill.

Halvtimmen innan jag började jobbet spenderade jag i bilen på en parkering, där kunde alla känslor få komma ut. När jag kom till jobbet fick jag en kram av en kollega och när jag stod ute och vaggade barn kom en annan kollega fram och kramade mig. Det betyder så oerhört mycket! Dagen har varit disig, det går inte riktigt att förklara men det kändes verkligen som om jag var bortkopplad från verkligheten. På rasten gick jag ut och gick en halvtimme, rensade huvudet och lyssnade på musik, grät lite, funderade och grät lite till.

Vi sms:ade varandra en del innan S satte sig på planet vid femtiden. När han ringde för sista gången var det på riktigt, "nu går det inte att ångra sig längre", sa S nä sa jag...och sedan brast det. Sedan grät jag men jag har en sådan otroligt förstående och underbar kollega som omfamnade mig och lät mig vara ledsen, i henne känner jag ett stort stöd och förtroende. Vilket betyder så väldigt mycket, jag gråter aldrig (åtminstone ytterst sällan) inför andra men hos henne känner jag mig trygg i  att kunna göra det.

Nu börjar den långa resan som just idag känns oändlig...

Vi älskar dig!

0

Då var det dags...

Apan

Vi fick förresten en hälsning ikväll från Apan som var på finmiddag som chefen ordnat. Apan hade träffat en kompis som också fått ett uppdrag av barnen där hemma att ta kort på allt han/hon var med om!

Nu vågar jag inte

Nu vågar jag inte skriva hur många dagar det är kvar längre... Det är i alla fall alldeles för få!

I helgen så ska tjejerna få göra varsin önskesak med pappa. Sjuåringen har valt att gå på museum och fika, vad tioåringen valt vet vi inte än... Huvudsaken är att de får en stund tillsammans, ensamma. Kvalitetstid på hög nivå.
Än märks det inget på barnen att det är så få dagar kvar men jag ser inte fram emot dagen han åker. Nu ska jag inte ta ut något i förskott för det kanske går hur bra som helst men det känns tungt.

Imorgon kommer han hem för sista gången på länge. Då ska vi ut och bowla och äta middag hela familjen. På måndag ska han följa med tjejerna till skolan och på tisdag är vi lediga tillsammans.

+11

Dagen efter...

Igår var jag på en välbehövlig AW med två av mina kollegor. Så roligt och faktiskt ganska skönt att komma hemifrån en sväng. Det blev betydligt senare än jag tänkt från början och jag ringde taxi (läs S) vid ett på natten :) Han kom hem vid tretiden i går eftermiddag så vi hann precis träffas en liten stund innan jag stack iväg.

Dagarna som har gått har känts betydligt bättre, inte lika ledsamma även om det känns ganska tungt nu de här sista dagarna. Jag vet, tror och vill att det här kommer att bli riktigt riktigt bra för S. Ett karriärssteg även om det inte innebär en extra stjärna eller en krona eller något annat guldfint på klaffen.

Nu ska vi njuta vidare av näst sista helgen!

+14

Från ingenting till allting...

I morse vaknade jag av att det var trångt i sängen... båda barnen hade kommit ner och lagt sig hos mig, vet inte när det hände sist, sjuåringen har väl kommit någon gång ibland men tioåringen brukar sova gott i sin egen säng.

Från att ha haft två döttrar som inte visat någon oro på ett bra tag kom det igår ett "bryt" från tioåringen. Barnen brukar åka buss hem de dagar som jag jobbar sent (17.00), då hinner de vara hemma en timme innan jag kommer hem... tioåringen blev ledsen vid matbordet och sa att det kändes jobbigt och stressigt att åka med bussen hem. Hon har aldrig haft några problem med det tidigare och alla gånger utom en har det fungerat bra och bussen har kommit. Den här gången löste vi det med att de fick åka till mitt jobb istället...och då kändes det bättre för henne. Hon gråter väldigt sällan och det kändes som om det låg mer bakom än att bara åka buss och att hinna i tid till den och det fick jag bekräftat idag, till middagen sa hon att det kändes konstigt... -Vad då konstigt frågade jag? Har du ont någonstans eller vad är det som känns konstigt? Då berättade hon att det var för att pappa ska åka iväg.

Det ligger en anspänning i luften, det är som att gå i dimma. Minsta lilla sak känns som väldigt stor stundvis. När tioåringens skolsköterska ringde mig på jobbet häromdagen så trodde jag att dottern hade brutit benet, slagit sig illa eller att det hänt något annat hemskt. Det var inte så allvarligt som jag först befarade men jag blev ändå tagen på sängen och var tvungen att sätta mig ner när jag pratade.  Efter middagen när tioåringen berättat att hon tyckte att det var stressigt att åka med bussen hem och hon varit så ledsen så var det min tur. Tvättstugan, Spotify och hörlurar, sedan grät jag...jag grät och grät och grät. Tioåringen kom ner och såg att jag var ledsen då kramades vi och sa att det kommer att gå bra. Jag tror det är viktigt att vi vågar visa för varandra hur vi känner, att vi vågar prata, kramas och gråta. Trots all gråt så är jag fotfarande fast besluten om att det här är bra, vi kommer att utvecklas både stora som små, vi kommer att uppskatta, lära oss och se framtiden med andra ögon.

Som en god vän och kollega sade så kommer det nog att gå i vågor
men kommer det att bli värre eller kommer det att ligga på den här nivån...

+16

Nu är det alldeles strax två veckor kvar tills det är dags!
De här sista fyra dagarna som vi varit lediga tillsammans har varit hur sköna som helst.
En dag gjorde vi ingenting alls, bara slappade i soffan framför en film, en annan dag var vi ute och gjorde vinter i trädgården, bytte till vinterdäck och lite annat småfix. Det var hur bra som helst att bara vara vi i familjen och göra saker tillsammans!

För mig och S börjar det kännas att det bara är några dagar kvar och för att vara exakt är det bara fyra dagar, resten av tiden är han på Livgardet. Det har inte kommit några reaktioner från barnen än och det tror jag kanske inte att det kommer att komma heller de första veckorna eftersom att S är borta nu under veckorna men längre fram när han inte kommer hem på helgerna blir det nog jobbigare.

Det är fem veckor från det att S åker till det att han kommer hem på sin första leave. Det är skönt, nästan som en "prövotid". Däremot blir det väldigt länge tills han kommer hem på den andra leaven, då är det tio veckor, lite drygt två månader! Ibland känns det hur lugnt som helst... och ibland blir jag ledsen av bara tanken. Den mörka, blöta och gråtrista tiden efter jul är i vanliga fall hemsk men nu kommer det att vara ännu värre!

Idag har vi köpt lite saker som vi ska skicka med S när han åker, kan inte skriva för mycket om det :) men det innehåller julklappspapper och nummer ;) Gissa på nu S! Barnen har varit flitiga med pysslet kan man säga...

+19

Nitton dagar kvar...
Dagarna går för fort nu!