I morse vaknade jag av att det var trångt i sängen... båda barnen hade kommit ner och lagt sig hos mig, vet inte när det hände sist, sjuåringen har väl kommit någon gång ibland men tioåringen brukar sova gott i sin egen säng.
Från att ha haft två döttrar som inte visat någon oro på ett bra tag kom det igår ett "bryt" från tioåringen. Barnen brukar åka buss hem de dagar som jag jobbar sent (17.00), då hinner de vara hemma en timme innan jag kommer hem... tioåringen blev ledsen vid matbordet och sa att det kändes jobbigt och stressigt att åka med bussen hem. Hon har aldrig haft några problem med det tidigare och alla gånger utom en har det fungerat bra och bussen har kommit. Den här gången löste vi det med att de fick åka till mitt jobb istället...och då kändes det bättre för henne. Hon gråter väldigt sällan och det kändes som om det låg mer bakom än att bara åka buss och att hinna i tid till den och det fick jag bekräftat idag, till middagen sa hon att det kändes konstigt... -Vad då konstigt frågade jag? Har du ont någonstans eller vad är det som känns konstigt? Då berättade hon att det var för att pappa ska åka iväg.
Det ligger en anspänning i luften, det är som att gå i dimma. Minsta lilla sak känns som väldigt stor stundvis. När tioåringens skolsköterska ringde mig på jobbet häromdagen så trodde jag att dottern hade brutit benet, slagit sig illa eller att det hänt något annat hemskt. Det var inte så allvarligt som jag först befarade men jag blev ändå tagen på sängen och var tvungen att sätta mig ner när jag pratade. Efter middagen när tioåringen berättat att hon tyckte att det var stressigt att åka med bussen hem och hon varit så ledsen så var det min tur. Tvättstugan, Spotify och hörlurar, sedan grät jag...jag grät och grät och grät. Tioåringen kom ner och såg att jag var ledsen då kramades vi och sa att det kommer att gå bra. Jag tror det är viktigt att vi vågar visa för varandra hur vi känner, att vi vågar prata, kramas och gråta. Trots all gråt så är jag fotfarande fast besluten om att det här är bra, vi kommer att utvecklas både stora som små, vi kommer att uppskatta, lära oss och se framtiden med andra ögon.
Som en god vän och kollega sade så kommer det nog att gå i vågor
men kommer det att bli värre eller kommer det att ligga på den här nivån...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar