Sthlm

Så var vi då äntligen i Stockholm. S kom hem i torsdagskväll, onödigt tyckte jag men han ville hjälpa till hemma så barnen kunde sluta tidigare och så att vi skulle kunna komma iväg snabbare.

Sjuåringen verkar ha fått ordning på sina känslor och har landat. Det kommer med all säkerhet tillbaka, kanske i någon annan form. Det intressanta är att jag kan känna igen mig... Någon helg när S har kommit hem så har jag varit arg och irriterad en annan helg har jag varit ledsen och en tredje kan jag ha varit som nyförälskad. Jag tror att det är olika stadier jag måste gå igenom för att bearbeta det kommande året.

Om ett par helger ska vi gå PREP kursen. Det ser jag verkligen fram emot S närmsta kollega som gått den med sin fru rekommenderade den skarpt. För er som inte vet vad PREP är kan läsa om den här...

PREP

Dag 17

Så har snart en vecka gått igen...eller nästan i alla fall. S har kunnat jobba in fredagen vilket är jätteskönt. Även om jag jobbar på fredag så känns ändå helgen längre när han kommer hem på torsdagskvällarna. Denna gång kommer han med tåg... så det kan ta allt från 2-5timmar om man åker med SJ. Han beräknas dock vara hemma vid 21 tiden. :)

Nu är det lugna vatten här hemma och vår sjuåring har börjat landa efter helgens jag-tycker-inte-om -när-pappa-är-borta revolt. Vi får se hur denna helg blir... Själv så har jag det fortfarande ganska tungt på jobbet och min stressmage har dykt upp igen, det blir mycket Proviva och Novalucol. Jag hoppas att det ordnar sig snart, nästa vecka bjuder på diverse spännande möten som kanske innebär lösningar.

Nästa helg stannar S kvar uppe i Stockholm och jag och tjejerna bilar upp på fredag efter skola och jobb. Då ska vi unna oss en helg utan en massa förpliktelser i hemmet, det ska bli fantastiskt skönt!

Dag 15

I morse när S åkte igen så var det tungt för oss alla...
Det borde kanske vara så att man vänjer sig efter ett tag och jag menar vi är ju inte rookies på detta utan vi är en ganska van "övningsfamilj" men i bland går dagarna tyngre än andra.

På mitt jobb har det varit ganska mycket den sista tiden och då får man lägga det personliga på hyllan för att tackla helt andra problem, det är ganska skönt för då tänker jag inte så mycket på min egen situation. Idag var dock en dag som känslan inte ville släppa riktigt och i ett ögonblick när jag stod med två av mina kollegor så brast det. Det blev en snabb gråt men det kändes ändå skönt att visa att jag tycker att det är jobbigt och det är skönt att jag kan lita på dem. För jag gråter aldrig inför andra förutom min man tror jag... Mina kollegor tröstade och pratade och då kändes det snabbt bra igen.

Jag skickar med er ett ordspråk idag,

"Den som gråter, gråter oftast inte för att den är svag, utan för att den har varit stark för länge..."

En vecka till

Nu har det gått ytterligare en vecka...
Dagarna går så fort, på gott och ont, det är skönt på så vis att S kommer hem på helgerna
men det innebär även att han snart ska åka på riktigt...
Vid middagsbordet frågade jag barnen om hur de tyckte att det går nu när pappa är borta hela veckorna. Sjuåringen ville tänka lite...men den stora sa att hon helst inte ville tänka på det för då var hon rädd för att det skulle hända pappa något men vi var nog överens om att det går bra, vi hjälps åt med vardagssysslorna och ser till att hjälpa varandra och prata.

Det jag kan säga är att det går bra, men kvällarna är väldigt ensamma. Jag har samma rädsla som vår stora tjej, att det ska hända S någonting. Inte nu när han är hemma i Sverige men när han åker till Afghanistan. Det kan komma över mig ibland och då får jag en stor klump i magen, är jag på jobbet så blir jag distraherad av annat men är jag hemma och har en stund för mig själv är det svårt att hålla tårarna borta.

När han kom hem förra veckan hade han med sig "Min sista vilja", hur skulle han vilja ha sin begravning, militärbegravning eller utan någon som helst militär medverkan?  Önskemål om musik, kista, jordbegravning eller kremering. Det är många stora tunga frågor... Som jag helst skulle vilja slippa se. Jag förstår dock tanken bakom vita arkivet, det underlättar så oerhört för efterlevande om man vet hur ens nära och kära vill ha det den dagen man står inför den sorgen.

Dag 7

Dagarna rullar på bra och rutinerna börjar sitta. Igår ringde S och talade om att de jobbat in fredagen vilket innebär att de kommer hem en dag tidigare, skönt!

Från Apan dag 6

"Den beiga uniformen sitter finfint på Apan"

Tredje inlägget för dagen...

Anhörig

Idag var första gången jag grät över vad som komma skall, Invidzonen har gjort ett väldigt fint bildspel som sätter ord på allt det som jag känner. Tryck på texten Anhörig här ovanför!

//Chefenhemma

Från Apan

Apan provar kroppsskydd 12

Måndag 5

I morse åkte S till LG igen...

Att pappa åker bort är inte längre en jobbig grej för barnen. Han är ofta borta på övningar, kurser, utbildningar etc. så att han reser i Sverige...och ibland Norge har gett dem erfarenhet. Däremot blir det alltid "kajko" när han kommer hem. När han är borta vet dem att det är skarpt läge, då är det vi som sköter hela ruljansen på hemmaplan och det ställer vissa krav på både mig och barnen. De sköter allt mycket bättre då. Nattningen går som på räls, kvart över åtta ska det borsta tänder, tvättas och nattas för att sedan ligga i sängen så att jag kan gå ner till halv nio, aldrig några problem! När pappa är hemma tar den här nattningsprocessen betydligt längre tid. Vid maten ska de hjälpa till med dukning och avdukning inga problem när vi är själva heller men när pappa kommer hem så slarvas det. På ett sätt tycker jag nästan att det är lättare när han är borta i ett längre svep för då går våra rutiner som på räls. Jag vet vad jag måste göra och barnen vet vad de måste göra. När S kommer hem så blir vi två som ska se till att de har frukt i skolväskan, två som ska packa väskor och två som ska natta, vem gör vad!? Och blir det gjort!
Barnen gör en fantastisk insats, de här veckorna har jag inte varit speciellt häftig att hänga med på eftermiddagarna. Förändringar på jobbet har gjort att jag varit tröttare än tröttast och ofta har behövt vila en stund när jag kommer hem eller efter maten (jag är ofantligt tacksam för att barnen är lite större och klarar sig själva.)

För er som har lust och tid blev jag tipsad om denna sommarpratare,
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3825&artikel=5116549

Lyssna ni med!

//Frun