En vecka till

Nu har det gått ytterligare en vecka...
Dagarna går så fort, på gott och ont, det är skönt på så vis att S kommer hem på helgerna
men det innebär även att han snart ska åka på riktigt...
Vid middagsbordet frågade jag barnen om hur de tyckte att det går nu när pappa är borta hela veckorna. Sjuåringen ville tänka lite...men den stora sa att hon helst inte ville tänka på det för då var hon rädd för att det skulle hända pappa något men vi var nog överens om att det går bra, vi hjälps åt med vardagssysslorna och ser till att hjälpa varandra och prata.

Det jag kan säga är att det går bra, men kvällarna är väldigt ensamma. Jag har samma rädsla som vår stora tjej, att det ska hända S någonting. Inte nu när han är hemma i Sverige men när han åker till Afghanistan. Det kan komma över mig ibland och då får jag en stor klump i magen, är jag på jobbet så blir jag distraherad av annat men är jag hemma och har en stund för mig själv är det svårt att hålla tårarna borta.

När han kom hem förra veckan hade han med sig "Min sista vilja", hur skulle han vilja ha sin begravning, militärbegravning eller utan någon som helst militär medverkan?  Önskemål om musik, kista, jordbegravning eller kremering. Det är många stora tunga frågor... Som jag helst skulle vilja slippa se. Jag förstår dock tanken bakom vita arkivet, det underlättar så oerhört för efterlevande om man vet hur ens nära och kära vill ha det den dagen man står inför den sorgen.