Sällskap

Det är på kvällarna som det är värst... När barnen lagt sig och det blir tyst i hela huset. Oftast försöker jag se till att göra allt som jag inte hinner när barnen är vakna, för sätter jag mig i TV soffan så känns det så himla ensamt. När S ringer blir jag glad, vi pratar alltid på kvällarna, går igenom dagen och berättar vad vi gjort. Innan barnen lägger sig så ringer han till dem och pratar om hur de haft det i skolan. Ibland vill de prata länge och ibland blir det bara ett snabbt -Hej-Hej då. Sjuåringen är nog den som är snabbast i telefonen...

Vi spelar ofta spel mot varandra i mobilen. Ruzzle eller Word Feud. Då känns det inte lika ensamt, det är ett bra sätt att umgås på även om man inte är på samma ställe. Jag läste på någon annans anhörigblogg om en man eller om det var en sambo som var på utlandstjänst. Hon skrev att det blev konstigt när man tvättat några korgar tvätt och när det tillslut inte fanns några kläder kvar från mannen. Så är det nästan nu, det är barnens och mina kläder. Hur kommer det att bli sen när han inte kommer hem längre, inte ens på helgerna? Ska jag bädda rent på båda sidorna i sängen, även fast att hans kudde inte är använd?

Jag har inte ångrat mig en enda gång om att han hoppade på det här, för jag tror att vi som har då så bra i Sverige ska ta chansen att få göra något bra för någon annan om vi har möjlighet. Jag tror också att det är en stor erfarenhet att få se på "riktigt" varför vi har ett försvar idag. Det är nog inte för att kunna försvara Sverige utan för att kunna göra en insats i andra länder.  Jag tror också att det är viktigt för S och för hans karriär.